Konstnären som aktivist

Att faktiskt frambesvärja sedan länge döda spårvägsförbindelser

I Oak Cliff, en förort till Dallas, upphörde spårvagnstrafiken 1956. Ett halvt sekel senare, 2006, långt efter att spårvägarna begravts under asfalten, uppstod plötsligt OCTA, Oak Cliff Transition Authority. Det lät som en myndighet och hemsidan såg officiell ut, med logotyp och allt. Oak Cliff skulle få spårvagnar igen. Bakom hemsidan stod konstnären Jason Roberts. I själva verket bestod OCTA bara av honom och just hemsidan.

Var det ett konstprojekt? Ett practical joke? Önsketänkande? Eller rentav en modern form av besvärjelse, ett sätt att frammana miljövänliga kommunikationer där inga fanns? Hemsidan ledde till att Jason Roberts kontaktades av andra människor med intresse för spårvägstrafik. Nu är en spårvagnslinje på väg att bli verklighet i Oak Cliff, med kommunen och privata företag som intressenter och ett statligt anslag på 23 miljoner dollar. Varde spårvagnar!

Konstnären beskrev själv detta och andra projekt när han föreläste i Malmö under Think Space 2013, en konferens om stadsomvandling och social innovation. Jason Roberts är en entusiasmerande person, vars engagemang och nätverkande inte ska underskattas som faktorer för spårvägens pånyttfödelse i Oak Cliff, även om det började med en påhittad hemsida. Han är också grundare till The Better Block, en rörelse som med kreativa metoder försöker förändra samhället till det bättre på kvartersnivå världen över.

Är det då fråga om politisk konst, eller bara politisk aktivism? I utställningshallen blir vad som helst konst när vi betraktar det som konst, oavsett vad det annars skulle kunna vara. Samtidigt oskadliggörs konsten genom att visas upp så, i sitt reservat, kastrerad och utan verkliga konsekvenser. Vi är vana vid att konsten skildrar, kommenterar och ifrågasätter. Kan den även uträtta något i verkligheten? Handlar det då fortfarande om konst? Spelar det någon roll?

Jason Roberts framhåller själv att konststämpeln ibland öppnar dörrar. Aktiviteter som annars skulle mötas med kravallpolis, tillåts om de kan passera som konst. Men handlar det då verkligen om konst, eller är det bara ett smart sätt att använda konststämpeln i sin aktivism? Och om det inte skulle vara konst, vilket är i så fall viktigare, konstnärskapet eller att göra något som verkligen betyder något?

Det är intressant att jämföra med den typ av allkonst Lars Vilks ägnar sig åt, som går ut på att katalysera konflikter genom att presentera något ovälkommet, och därigenom belysa och väcka frågeställningar kring problem och motsättningar i samhället. Här handlar det om att istället katalysera samarbeten, genom att presentera något välkommet, och därigenom belysa och väcka frågeställningar kring lösningar och gemensamma intressen i samhället. Vilket är ungefär samma sak, fast precis tvärtom.

David Ottvall