Opportunism eller utmaning

Den politiska bilden i historien

Stora och dramatiska händelser i det omgivande samhället har alltid varit ett motiv för konstnärer – även om verken i vissa fall inte har sett dagens ljus förrän långt senare.

Francisco de Goya, den spanske 17- och 1800-talsmålaren, gjorde sina berömda Den andra maj 1808 respektive Den tredje maj 1808 – vilka skildrar händelser under den franska ockupationen av Spanien – sex år efteråt, då fransmännen redan var borta. I mellantiden hade han ägnat sig åt att göra beställningsjobb åt de franska makthavarna.

Att i en målning återberätta en händelse långt efter att den ägde rum kan således synas vara säkrare – eller, om vi så vill, fegare. Men det är förstås lätt att anklaga andra personer för att vara fega. Konstnärer, liksom vi alla, behöver mat på bordet. En målning av en sedan länge inträffad händelse kan dessutom vara väl så brännande aktuell, och därmed vågad, om motivet kan ses som en allegori över en annan, pågående politisk situation.

Pablo Picasso väntade inte sex år, knappt sex månader ens, innan han reagerade på slakten av invånarna i den lilla baskiska byn Guernica – utförd av nazi-tyskar på uppdrag av de spanska fascisterna 1937 – genom att skapa sitt mest berömda verk, betitlat just Guernica. Picasso var visserligen (sedan länge) bosatt i Paris när han gjorde målningen, men hans engagemang i hemlandets inbördeskrig går inte att ta miste på.

Delacroix' monumentalverk Friheten på barrikaderna.

En av konsthistoriens mest berömda politiska målningar är Eugène Delacroix monumentalverk Friheten på barrikaderna, som gjordes 1830. Tavlan inspirerade senare konstnären Frederic Bartholdi till att skapa Frihetsgudinnan i New York. Delacroix målade sina historiska bilder med en energi och färgrikedom som förebådade impressionismen.

Hans egen förebild, och även personlige vän, var Théodore Géricault och den unge Delacroix poserade för en av figurerna på Géricaults berömda Medusas flotte. Det finns även likheter mellan några av figurerna på Friheten på barrikaderna och dem på Géricaults målning.

Friheten på barrikaderna – som i det franska originalet heter La Liberté guidant le peuple, och där den svenska titeln möjligen missar en del av budskapet – målades i efterdyningarna av den revolt som slängde ut kungen Karl X och istället förde Ludvig Filip I till tronen, år 1830. Och i den meningen var målningen nästan opportunistisk – den stödde den segrande sidan i konflikten. Trots detta uppfattades tavlan som alltför revolutionär, och efter att den visats på Parissalongen 1831 och inköpts av staten togs den snabbt ner från allmän plats. Den såg åter dagens ljus 1848, efter den revolt där Napoleon III kom till makten. Inte förrän 1861 blev den permanent tillgänglig för allmänheten.

De starka känslor målningen väckte beror troligen både på sättet den är målad, och på detaljer i motivet. Friheten själv, kvinnan i bildens centrum, har inte bara trikoloren i ena handen och ett gevär i andra, utan på huvudet har hon den så kallat frygiska mössan som blev en symbol för den (stora) franska revolutionen 1789.

Runt omkring henne stormar hennes medrevolutionärer fram, och de kommer från alla samhällsklasser, och de kommer med en kraft och ett dån som inte går att stoppa. De bärs fram av Delacroix kraftfulla penseldrag, av färger i, för att citera Hugh Honour & John Fleming i deras A World History of Art, ”djärva massor, vilka rullar som rökmoln från en smältugn över duken” (min översättning från engelskan).

Kanske är det så, att den konstnär som är modig nog att skapa ett verk som kritiserar det rådande systemet, eller en enskild händelse, har ett faktiskt engagemang för samhället och människorna. Medan den konstnär som väntar tills ”faran är över”, eller som stryker makthavarna medhårs i sitt rykande aktuella verk, främst månar om sin egen berömmelse.

Anders Lord