Ett egalitärt alternativ till det institutionella konstbegreppet
Tyvärr fungerar
konstbegreppet ungefär som en piedestal. Konst är fint, eller
åtminstone finare än sådant som inte är konst. Sedan Marcel
Duchamp ställde ut sin förargliga pissoar, har många andra
konstnärer gjort liknande försök att riva ned piedestalen, utan
att lyckas. Den amerikanske konstnären Dan Colen gör till exempel
målningar som ser ut att vara dukar nedbajsade av fåglar, men
piedestalen står kvar och hans skitkonst värderas till
miljonbelopp.
Samtidigt som vissa
försöker riva ned piedestalen, eller åtminstone skita ned den,
försöker andra ta sig upp på den. Nya uttrycksmedel brukar till en
början inte betraktas som konst; foto var inte konst, liksom film,
serier och datorspel heller inte var konst. Simpel underhållning
anses inte platsa på piedestalen, men det dröjer sällan länge
förrän någon med konstnärliga ambitioner tar sig an ett nytt
medium och det kommer propåer om att det nya ska släppas in i
kulturens finrum. Datorspel är visst konst! Liksom serier, film och
foto är konst. Som om själva mediet eller materialet skulle spela
någon roll.
Problemet är det
kulturella rummets förmodade finhet och höjden på konstens
piedestal. Inte hjälper det att skönhetsupplevelser ersatts av
fulhetsupplevelser, att rummet är nedklottrat och luktar piss.
Vadhelst som befinner sig på piedestalen ska dyrkas. Fint ska det
vara och vem som helst släpps inte in.
Det institutionella
konstbegreppet gör gällande att konstvärldens etablerade
institutioner, alltså gallerier och museer samt enskilda curatorer,
konstteoretiker, kritiker och konstnärer, avgör vad som är konst.
De får fungera som dörrvakter till finrummet.
Som motpol till denna
tämligen elitistiska syn, vill jag föreslå ett egalitärt
konstbegrepp med fokus på konstens faktiska funktion. Principen är
egentligen densamma; i utställningshallen blir vad som helst konst
när vi betraktar det som konst, oavsett vad det annars skulle kunna
vara. Men jag vill flytta fokus från utställaren till publiken.
Konst är det vi betraktar som konst, det vi tänker på som konst
och det vi talar om i termer av konst.
Vad som är konst eller
inte, beror helt enkelt på hur vi förhåller oss till det.
Leonardo da Vincis Mona
Lisa är ett konstverk i sin funktion, det vill säga när vi
betraktar verket, tänker på det eller talar om det i termer av
konst. Utan publik är Mona Lisa bara en duk med färg på, liksom
Marchel Duchamps Fontän bara är ett meningslöst stycke porslin.
Mona Lisa blev alltså
inte konst genom att Leonardo målade, utan genom att han också
betraktade sitt verk. Fontän blev konst när Duchamp kom på att han
kunde betrakta pissoaren så. Här är avsändaren också den
ursprungliga mottagaren; först i publiken är konstnären själv,
liksom författaren är sin första läsare.
Att påstå att något är
konst, innebär att placera det på konstbegreppets piedestal, vilket
får oss att betrakta det på ett alldeles speciellt sätt; vi blir
öppna och mottagliga för intryck och samtidigt extra kritiska och
ifrågasättande. Konsten får oss att både känna och tänka efter.
Att påstå att något
inte är konst, fungerar paradoxalt nog precis likadant. För att
kunna bedöma ett sådant påståendes riktighet, måste vi nämligen
betrakta den påstådda ickekonsten just på det speciella sätt vi
brukar betrakta konst. Och då blir detta något oundvikligen till
konst i sin funktion.
Sammanfattningsvis ser min
definition av konstbegreppet ut så här:
Konst är något som:
5. av någon påstås vara
eller inte vara konst.
Huruvida det sedan är bra
eller dålig konst, är en helt annan fråga.
David Ottvall
