20 september 2013

Konstnären som aktivist

Att faktiskt frambesvärja sedan länge döda spårvägsförbindelser


I Oak Cliff, en förort till Dallas, upphörde spårvagnstrafiken 1956. Ett halvt sekel senare, 2006, långt efter att spårvägarna begravts under asfalten, uppstod plötsligt OCTA, Oak Cliff Transition Authority. Det lät som en myndighet och hemsidan såg officiell ut, med logotyp och allt. Oak Cliff skulle få spårvagnar igen. Bakom hemsidan stod konstnären Jason Roberts. I själva verket bestod OCTA bara av honom och just hemsidan.

Var det ett konstprojekt? Ett practical joke? Önsketänkande? Eller rentav en modern form av besvärjelse, ett sätt att frammana miljövänliga kommunikationer där inga fanns? Hemsidan ledde till att Jason Roberts kontaktades av andra människor med intresse för spårvägstrafik. Nu är en spårvagnslinje på väg att bli verklighet i Oak Cliff, med kommunen och privata företag som intressenter och ett statligt anslag på 23 miljoner dollar. Varde spårvagnar!

Konstnären beskrev själv detta och andra projekt när han föreläste i Malmö under Think Space 2013, en konferens om stadsomvandling och social innovation. Jason Roberts är en entusiasmerande person, vars engagemang och nätverkande inte ska underskattas som faktorer för spårvägens pånyttfödelse i Oak Cliff, även om det började med en påhittad hemsida. Han är också grundare till The Better Block, en rörelse som med kreativa metoder försöker förändra samhället till det bättre på kvartersnivå världen över.

Är det då fråga om politisk konst, eller bara politisk aktivism? I utställningshallen blir vad som helst konst när vi betraktar det som konst, oavsett vad det annars skulle kunna vara. Samtidigt oskadliggörs konsten genom att visas upp så, i sitt reservat, kastrerad och utan verkliga konsekvenser. Vi är vana vid att konsten skildrar, kommenterar och ifrågasätter. Kan den även uträtta något i verkligheten? Handlar det då fortfarande om konst? Spelar det någon roll?

Jason Roberts framhåller själv att konststämpeln ibland öppnar dörrar. Aktiviteter som annars skulle mötas med kravallpolis, tillåts om de kan passera som konst. Men handlar det då verkligen om konst, eller är det bara ett smart sätt att använda konststämpeln i sin aktivism? Och om det inte skulle vara konst, vilket är i så fall viktigare, konstnärskapet eller att göra något som verkligen betyder något?

Det är intressant att jämföra med den typ av allkonst Lars Vilks ägnar sig åt, som går ut på att katalysera konflikter genom att presentera något ovälkommet, och därigenom belysa och väcka frågeställningar kring problem och motsättningar i samhället. Här handlar det om att istället katalysera samarbeten, genom att presentera något välkommet, och därigenom belysa och väcka frågeställningar kring lösningar och gemensamma intressen i samhället. Vilket är ungefär samma sak, fast precis tvärtom.

David Ottvall

 
 
 

13 september 2013

Konsten måste vara märkvärdig

I en serie artiklar försöker David Ottvall reda ut vad som är konst och varför det i så fall är konst. Första artikeln konstaterar att konsten alltid är konstgjord. Här är andra artikeln.


Det går inte att komma runt att konst i någon mån handlar om att göra sig märkvärdig. Även den mest ödmjuka konstutövare när någon liten föreställning om sin egen utvaldhet. Somliga påstår att de inte bryr sig om publiken, att de utövar konst för sin egen skull, eller för konstens egen skull, men det kan inte vara sant. Om det vore sant, skulle de inte ha någon anledning att visa upp sina verk. Visst finns det författare som skriver för byrålådan och målare som målar för garderoben, men dem hör vi inte talas om. Konstnären vill som regel synas, eller åtminstone att den egna konsten ska synas, och ibland går det inte att skilja det ena från det andra.

Konsten är alltså sällan anonym. Tvärtom, vem som är avsändare brukar vara av största betydelse. Delvis beror det på publikens nästan gränslösa osäkerhet när det gäller att bedöma konst. Vi har fått lära oss att stor konst görs av erkända konstnärer och vi förlitar oss på andras omdömen, på experter och institutioner. Vem som ligger bakom verket blir lätt viktigare än verket i sig. 
Ett märkvärdigt självporträtt av Salvador Dalí, en konstnär som var bra på att väcka uppmärksamhet.
I Salvador Dalí finner vi sinnebilden för konstnären som excentrisk och narcissistisk personlighet. En specialist på att göra sig märkvärdig. Med sina lustiga mustascher och spektakulära utspel var han sin egen dokusåpa långt innan sådana fanns. Han lyckades inte bara bli erkänd som konstnär, utan även känd, långt utanför de etablerade konstkretsarna. Kändisskapet fungerade, då som nu, som verktyg, både för att nå ut med konsten och för att tjäna pengar. Risken finns förstås att det blir ett självändamål.

Ett av konstbegreppets grundläggande problem är att konststämpeln används som en sorts kvalitetsgaranti. Konst anses finare eller förmer än sådant som inte är konst. Det gäller att uppnå så kallad verkshöjd, vilket innebär en viss nivå. Agnarna sållas från vetet, det värdiga skiljs ut från det ovärdiga. På så vis handlar konst om att göra sig märkvärdig. Människan är märkvärdigare än andra djur och konstnärer är speciellt märkvärdiga människor. Eller?
Ett verk av den fiktive konstnären Pierre Brassau, som visade sig vara en schimpans.
Hur var det i så fall med apan som målade tavlor, schimpansen från Borås djurpark som slog igenom vid en samlingsutställning i Göteborg 1964? Konstkritikerna berömde målningarna och det blev skandal när det avslöjades att en apa hållit i penslarna. Alltihop var ett skämt på konstetablissemangets bekostnad, och det var skämtet som utgjorde det verkliga konstverket, inte tavlorna som ställdes ut. Apan fungerade som ett verktyg för upphovsmännen, liksom konstkritikerna som blev lurade. Ett tidigt exempel på postmodernistisk allkonst och mycket belysande. På 1960-talet hade den abstrakta konsten inte slagit igenom fullt ut i breda folklager. Många ifrågasatte modernt måleri just med argumentet att ett barn eller rentav en apa skulle kunna åstadkomma något liknande. Här fick dessa amatörkritiker rätt, och på köpet ett gott skratt på elitens bekostnad. Samtidigt utgjorde experimentet med apkonst i sig ett konceptuellt, postmodernistiskt verk som de förmodligen skulle ha ännu svårare att identifiera som konst.

En gång i tiden var den konstnärliga kvaliteten mer direkt kopplad till ren hantverksskicklighet; det är knappast en tillfällighet att bildkonstens utveckling bort ifrån naturalistiskt avbildande började ungefär när kameran gjorde sitt intåg. Konstnärerna insåg snabbt att måleriet inte skulle kunna konkurrera med fotografiet när det gäller att direkt dokumentera verkligheten på ett trovärdigt sätt. Andra saker blev viktigare. Salvador Dalí hånades av en del samtida konstnärer för sitt omodernt pedantiska hantverk. Knappast någon av dem hade hans skicklighet. Men Dalís surrealistiska måleri är förstås märkvärdigt på många andra sätt än det rent hantverksmässiga.

I vilket fall som helst måste konst vara märkvärdig för att vi ska lägga märke till den.

David Ottvall

 




6 september 2013

Rondellhunden – Lars Vilks ultimata projekt?



Egentligen borde vi inte skriva ett ord om Lars Vilks, för varje ord som publiceras om den mannen ökar hans ego, och det är förvisso stort nog utan vår hjälp.
Å andra sidan är Vilks knappast ensam i konstvärlden om att ha ett överviktigt ego. Kanske är det till och med en förutsättning för att slå sig fram, sticka ut, göra sig ett namn?
Frågan är då, vilka friheter får en person ta sig i sin strävan att tillfredsställa detta ego? Vilka värden får han sätta sig över? Hur många människor får han trampa på?

Lars Vilks kallar sig konceptualist. Konceptuell konst är en konstriktning som utvecklades kring 1960-talet, och baseras på att idén eller konceptet är det viktiga i konstverket, snarare än material eller estetiska värden. Skulpturen är Vilks viktigaste, men inte enda, verktyg och fram tills för några år sedan var Nimis, drivvedsbygget på Kullahalvön i Skåne, hans mest kända verk. Det uppfördes med början år 1980 och då myndigheterna så småningom upptäckte verket och beslutade att det skulle rivas, utvecklades det hela – med juridiska turer, försäljning med mera – till just precis ett konceptuellt konstverk. Alla talade om det och konstnären Vilks hade nått sitt syfte.
I mitten av 2000-talet var Nimis inte längre i rampljuset, och därmed inte heller Lars Vilks. Men då fann den kreative Vilks ett nytt vapen för att ta sig igenom mediabruset: rondellhunden. Denna genuint svenska uppfinning såg dagens ljus i Östergötland 2006, och året därpå gjorde Vilks sin egen variant av hunden. Han tecknade den och försåg den med profeten Muhammeds huvud. Reaktionerna blev lika häftiga som förväntade – stor indignation i muslimska kretsar – och Vilks namn var återigen på allas läppar. Än en gång hade han nått sitt syfte.

Provokationen verkar solklar! Det är enligt islam inte tillåtet att avbilda Muhammed, och här har Vilks inte bara brutit mot den regeln, han har dessutom satt profetens huvud på en hund – ett i islam orent djur. Men kan det ha funnits något annat syfte, än provokation i akt och mening att hamna i mediafokus, med att tillverka och publicera rondellhundarna? För Lars Vilks förnekar att han har haft ett sådant syfte:
”Jag har aldrig haft för avsikt att provocera för sakens egen skull. Att det i praktiken rör sig om att yttrandefrihetens gränser testas beror på sakläget. Att ifrågasätta en religiös auktoritet innebär i det här fallet att gränserna testas. // RH-projektet [rondellhundsprojektet, red. anm.] är solidariskt med alla dem som tvingas till underkastelse för unkna dogmers skull” skriver han i sin blogg www.vilks.net.

Den enda rimliga alternativa tolkningen av skapandet av rondellhundarna är att de är ett uttryck för Vilks hat mot islam. Passusen ”…underkastelse för unkna dogmers skull…” ovan pekar i den riktningen. Vilks deltog också så sent som förra året, 2012, i en internationell konferens organiserad av Stop Islamization of Nations, en grupp med uttalat anti-muslimsk agenda.
Kanske den perfekta arenan för Lars Vilks? Här kan han få utlopp för sitt islamhat och samtidigt mätta sitt ego genom att befinna sig i händelsernas centrum.

Anders Lord

Lars Vilks mot världen

Ett exempel på konsten som konflikt


Första gången jag träffade Lars Vilks var under ett besök vid Nimis någon gång mot slutet av 1980-talet. Han var upptagen med att bygga på installationen och släpade tunga stockar över Kullabergs steniga strand. Skulpturens senaste tillskott var ett spretigt, trotsigt utskott en bit ut i vattnet. Lars Vilks kallade det Wotans torn och pratade om att stå naken högst uppe i konstruktionen under en storm och rida ut ovädret. Jag fick inte klart för mig om han faktiskt gjort det eller bara fantiserade om det.

Hur som helst är det en mycket passande bild av Lars Vilks och hans konstnärskap. Det handlar nämligen om kamp på alla nivåer. För honom var Nimis en pågående konflikt med den oländiga naturen, med kommunens byråkrater och med sabotörer som försökte förstöra konstverket.

Uppenbarligen njöt Lars Vilks av det fysiskt ansträngande arbetet på stranden. Att med egen muskelkraft förändra landskapet var en viktig, handgriplig del av kampen på ett personligt plan. Men han talade också entusiastiskt om verkets legala status, om juridiska spetsfundigheter som gjorde det svårare för kommunen att komma åt honom. Han förklarade hur han gick in för att sprida ut skulpturen, så att den skulle bli svårare att förstöra, ja till och med svårare att fotografera. Inte från någon vinkel skulle man kunna fånga hela verket.

Så var det, och så är det fortfarande med Lars Vilks. Det går inte att fånga hans konst, istället fångar den allt som försöker göra motstånd och assimilerar det. Ingen kan vinna mot Lars Vilks, för han sätter själv upp reglerna. Han sysslar med allkonst och allt som kommer i dess väg blir en del av verket.
Nimis och Arx på Kullaberg utgör en stor del av Lars Vilks livsverk, även om han på senare år också blivit känd för en taffligt tecknad hundFoto: David Ottvall
Centralt är att Lars Vilks gör något ovälkommet och provocerande. Nimis har med åren blivit en populär turistattraktion, men det började som ett svartbygge, en ansamling bråte, närmast en form av nedskräpning i Kullabergs naturreservat. Tillsammans med Arx erbjuder Nimis nu besökaren en fascinerande upplevelse på många plan. Barn och vuxna klättrar omkring som i en lekställning, väderbitet trä lyser likt ben från märkliga urtidsdjur i en spretig, fantasieggande skapelse som för tankarna till ruiner efter ett samhälle byggt av gigantiska fåglar. Men allt sådant är underordnat konflikten, och konstnären själv söker nytt motstånd på annat håll.

Provokationen som metod har en lång historia inom konsten och en linje kan skönjas från Marcel Duchamps anstötliga urinoar till Lars Vilks hädiska rondellhund. Modernisterna provocerade dåtidens konstetablissemang, men idag är alla sådana dörrar vidöppna, sedan länge uppsparkade. Nutida konstnärer tvingas leta andra motståndare att utmana, och islam passar perfekt för Lars Vilks syften. I vårt sekulariserade samhälle är kristenheten härdad och svårprovocerad. Efter Andres Serranos piss-Jesus finns knappast mer att hämta där. Men inom islam är tårna ömmare.

Jag vill inte påstå att provokationen är ett självändamål för Lars Vilks. Men den fungerar som en nödvändig katalysator för att få igång den konflikt vars förlopp utgör hans allkonstverk. Medan installationen på Kullaberg har ett konstnärligt egenvärde, är den taffligt tecknade rondellhunden helt ointressant annat än som just provokation. Till skillnad från de karikatyrer av Muhammed som publicerades i Jyllands-Posten, innehåller Lars Vilks tecknade rondellhund heller inget element av satir. Här finns inget som kommenterar fundamentalism, kvinnoförtryck eller terrordåd. Jyllands-Postens karikatyrer framstår visserligen som grova och plumpa, och kan uppfattas som hädiska, men i grunden fungerar de trots allt som politisk satir, humoristiska inlägg i en pågående debatt om islams roll i samhället. Lars Vilks har inga sådana pretentioner.

Rondellhundens enda syfte är att häda. Muhammed framställs, helt utan anledning eller sammanhang, som en komisk hund. Givetvis just för att muslimer betraktar hunden som ett orent djur. Det är förståeligt att troende muslimer blir upprörda. Men det mest effektiva sättet att bemöta en provokation är att ignorera den. Varje reaktion, varje protest eller försök att censurera Lars Vilks, spelar honom i händerna och bidrar till allkonstverket.

Nimis växte till något värdefullt efter att ha börjat som en form av nedskräpning i naturen. Rondellhunden kan närmast ses som en sorts kulturell nedskräpning. Frågan är om något av värde kan komma ur den konflikt som skapats. En del kritiker vill utmåla Lars Vilks som islamfientlig, i synnerhet sedan han minglat med internationella högerextremister. Jag vet inte var han står egentligen, och kanske är det inte ens intressant. När han byggde Nimis var naturen en motståndare och kommunen en annan. Det innebar förstås inte att Lars Vilks var naturfientlig eller kommunfientlig. För honom har kampen alltid varit det centrala. Visst slår han ett slag, eller snarare utdelar en taskspark, för yttrandefriheten. Men främst slår han ett slag för att få fortsätta slåss och väcka uppmärksamhet. Onekligen säger den resulterande uppståndelsen något om samtiden. Frågan är bara vad?
 
David Ottvall


 

4 september 2013

Konsten är alltid konstgjord

I en serie artiklar försöker David Ottvall reda ut vad som är konst och varför det i så fall är konst. Här är första artikeln.



Vad är egentligen konst? Min bildlärare på gymnasiet hade ett färdigt svar: Konst produceras av någon som studerat på konstskola i minst fem år och varit representerad på minst tre jurybedömda utställningar. I sin blygsamhet ansåg han sig inte kvalificerad att själv avgöra vad som är konst.

Men att hänvisa till akademiska meriter och erkända auktoriteter är att göra det lätt för sig; nästan ett sätt att smita undan frågeställningen. Dessutom kan man vanligtvis inte se på ett konstverk vilka meriter konstnären har. Vad vi behöver är en användbar definition som var och en kan tillämpa själv. Precis allt kan ju inte vara konst, för då skulle själva konstbegreppet vara meningslöst.

Så hur känner vi igen konsten, vad skiljer konst från det som inte är konst?

Till att börja med är konsten alltid konstgjord, det vill säga producerad av människor. Som vanligt utgår vi ifrån oss själva; människan är alltings mått och i synnerhet konstens. Myror bygger myrstackar att bo i; människor bygger också bostäder på höjden, men ett höghus framstår som ett onaturligt inslag i landskapet, medan vi betraktar myrstacken som naturlig. Utifrån ett sådant perspektiv är konsten självklart onaturlig. Inbakad i resonemanget finns då en uppfattning om människans särställning i naturen. För om vi väljer att betrakta människan som naturlig, som ett djur vilket som helst, ser vi att höghus, bilar, kärnkraftverk och konstnärliga installationer också är helt naturliga. Spår vi lämnar efter oss i omgivningen, likt älgens spillning eller kanske snarare urindoften från ett inpinkat revir.

I arkeologiska utgrävningar framstår just konstföremål som de finaste fynden; lämningar som talar om hur tidigare generationer tänkte, vilka de som kom före oss var, hur de såg på sig själva och världen. På så sätt bär konstföremål med sig mer mening än andra föremål. Vi finner tankegods i lergodset. Dinosaurierna lämnade efter sig ben; med sina kroppar gjorde de avtryck i historien. Människans avtryck är mer omfattande och mer komplicerade, men fortfarande helt naturliga, om vi betraktar människan som en del av naturen.

Fast om allt är natur, blir själva naturbegreppet meningslöst, liksom konstbegreppet blir meningslöst om allt är konst. Meningsfullt blir det däremot om vi väljer att betrakta konst och natur som oförenliga. Begreppen kan då definiera varandra; konst är det som inte är natur.

Roxy Paines verk Billboard både liknar och skiljer sig från ett naturligt träd. Foto: David Ottvall
Att begrunda skillnaden kan vara givande. Ett av verken i Wanås skulpturpark, Billboard av Roxy Paine, utgörs till exempel av en trädsilhuett i ungefär naturlig storlek. Ett platt, konstgjort träd bland alla levande, naturliga träd. På håll är det fullt möjligt att förväxla Billboard med ett naturligt, om än dött och avlövat träd. Att konstverket står just här, nära naturen, ger det en annan innebörd än det skulle få på ett torg i en stadskärna eller i en stor utställningshall. Omgivningen utgör alltid en del av konstverket, avsiktligt eller oavsiktligt, och åtminstone en del av meningen med Roxy Paines trädsilhuett finns i hur den både liknar och skiljer sig från ett naturligt träd.

Människan blir undantaget som bekräftar regeln. Allt är naturligt utom det mänskliga. Och konsten är alltid mänsklig, det vill säga konstgjord.

David Ottvall




Konst, helt och hållet konst, och ingenting annat än konst



”Det är ingen konst” säger vi ofta om något som är enkelt. Betyder då det att konst måste vara något komplicerat, något svårt – svårt att skapa, svårt att förstå?
”Det där är väl inte konst. Det skulle ett barn kunna göra!” är en annan åsikt som vi ofta kan höra. Betyder då det att barn inte kan vara konstnärer? Eller betyder det att en vuxen konstnär borde måla, teckna eller vad han/hon nu gör, på ett annat sätt än ett barn?
”Ska det där föreställa konst? Det ser ju för j**ligt ut!” Ytterligare en åsikt som framförs allt som oftast. Eller, den snarlika: ”Är det där konst? Man ser ju inte vad det är!” Betyder dessa uttalanden att konst inte bara måste vara föreställande, den måste också vara vacker?

En åsikt om konst skulle kunna vara, att den inte behöver vara vacker, men den ska åtminstone framkalla någon sorts känsla hos betraktaren. Vid närmare eftertanke så håller dock inte den teorin, såvida inte likgiltighet kan räknas som en känsla. För jag, eller du, kan ju faktiskt förbli helt likgiltig inför ett konstverk som vi betraktar. Skulle det då betyda att det vi betraktar, i och med vår likgiltighet, inte är ett konstverk?
Jag svarar nej på samtliga frågor här ovan. Konst behöver inte vara svår. Den behöver inte heller vara ”vuxen”, inte vacker och inte föreställande. Den behöver inte ens framkalla en känsla – åtminstone inte hos varje betraktare.
Nå, är det då precis tvärtom? Kan vad som helst vara konst? Ja, och nej.

En av Piet Mondrians kompositioner. Svårsmält konst för många, men dock konst.


Tänk dig att konstnären X bor i ett hus i ett villaområde. En dag när X är ute i trädgården och räfsar löv hör hon att telefonen ringer. Hon ställer ifrån sig räfsan mot väggen och springer in för att svara. Medan hon är inne och talar i telefon går två personer förbi huset. De ser att räfsan står där – kanske har den råkat hamna i en lite speciell vinkel – och de vet att det bor en konstnär i huset. ”Titta, X har gjort ett konstverk av sin räfsa!” utbrister den ena av dem.
Jaha, är då X:s räfsa, uppslängd mot väggen, ett konstverk? Nej, inte i det här fallet. Men om X medvetet placerat räfsan mot väggen i akt och mening att den ska stå där och vara ett konstverk, då är den också ett konstverk. Jag menar alltså att det är konstnärens syfte som är avgörande för om något är konst eller inte. Om ingen människa, förutom X, förstår att räfsan är ett konstverk, så är det kanske inte någon bra konst. Men vad som är bra konst är troligen ämnet för en helt annan artikel.

Men, invänder kanske någon, konsten måste vara en interaktion mellan konstnär och betraktare. Nej, jag tycker inte att den måste vara det. Vi kör en analogi: En snickare tillverkar en stol; helt funktionsduglig med fyra ben, en sittplatta och ett ryggstöd. Men snickaren är inte särskilt nöjd med sin stol så han sätter undan den i ett förråd och ingen kommer någonsin att se den eller använda den. Upphör stolen därmed att vara en stol, för att ingen sitter på den? Nej, det gör den inte.
Om vår snickare däremot blir så förtjust i sin stol att han ställer ut den i ett galleri och kallar den för ett konstverk, vad är den då? Är den en stol eller är det ett konstverk? Ett konstverk, givetvis, enligt min mening. Och så länge den står i galleriet är det inget problem. Problemet uppkommer möjligen om någon köper stolen, konstverket, tar hem det och börjar använda den som stol. Men jag hävdar att det fortfarande är ett konstverk, eftersom det var konstnärens avsikt. (Vi kan ju i princip tänka oss att någon köper en tavla och sedan går hem och använder den som bricka när han ska servera sin hustru frukost på sängen.)

Om snickaren däremot gör en synnerligen vacker stol, utsirad med rokokomönster och hela kånkarongen, men säljer den som en stol, vad är den då? Ja, då är den ett bruksföremål och vad vi kan kalla för konsthantverk. En glasskål, som är tänkt att användas som skål, inte bara som prydnad, är också bruksföremål och konsthantverk oavsett hur konstnärligt skön den är.
Konstnärens avsikt, således, bestämmer om något är konst eller inte. Som betraktare kan jag inte påverka detta. Men konstnären kan däremot aldrig tvinga mig att tycka om hennes konst. Där slutar hennes makt.

Anders Lord