Rondellhunden – Lars Vilks ultimata projekt?

Egentligen borde vi inte skriva ett ord om Lars Vilks, för varje ord som publiceras om den mannen ökar hans ego, och det är förvisso stort nog utan vår hjälp.

Å andra sidan är Vilks knappast ensam i konstvärlden om att ha ett överviktigt ego. Kanske är det till och med en förutsättning för att slå sig fram, sticka ut, göra sig ett namn?

Frågan är då, vilka friheter får en person ta sig i sin strävan att tillfredsställa detta ego? Vilka värden får han sätta sig över? Hur många människor får han trampa på?

Lars Vilks kallar sig konceptualist. Konceptuell konst är en konstriktning som utvecklades kring 1960-talet, och baseras på att idén eller konceptet är det viktiga i konstverket, snarare än material eller estetiska värden. Skulpturen är Vilks viktigaste, men inte enda, verktyg och fram tills för några år sedan var Nimis, drivvedsbygget på Kullahalvön i Skåne, hans mest kända verk. Det uppfördes med början år 1980 och då myndigheterna så småningom upptäckte verket och beslutade att det skulle rivas, utvecklades det hela – med juridiska turer, försäljning med mera – till just precis ett konceptuellt konstverk. Alla talade om det och konstnären Vilks hade nått sitt syfte.

I mitten av 2000-talet var Nimis inte längre i rampljuset, och därmed inte heller Lars Vilks. Men då fann den kreative Vilks ett nytt vapen för att ta sig igenom mediabruset: rondellhunden. Denna genuint svenska uppfinning såg dagens ljus i Östergötland 2006, och året därpå gjorde Vilks sin egen variant av hunden. Han tecknade den och försåg den med profeten Muhammeds huvud. Reaktionerna blev lika häftiga som förväntade – stor indignation i muslimska kretsar – och Vilks namn var återigen på allas läppar. Än en gång hade han nått sitt syfte.

Provokationen verkar solklar! Det är enligt islam inte tillåtet att avbilda Muhammed, och här har Vilks inte bara brutit mot den regeln, han har dessutom satt profetens huvud på en hund – ett i islam orent djur. Men kan det ha funnits något annat syfte, än provokation i akt och mening att hamna i mediafokus, med att tillverka och publicera rondellhundarna? För Lars Vilks förnekar att han har haft ett sådant syfte:

”Jag har aldrig haft för avsikt att provocera för sakens egen skull. Att det i praktiken rör sig om att yttrandefrihetens gränser testas beror på sakläget. Att ifrågasätta en religiös auktoritet innebär i det här fallet att gränserna testas. // RH-projektet [rondellhundsprojektet, red. anm.] är solidariskt med alla dem som tvingas till underkastelse för unkna dogmers skull” skriver han i sin blogg www.vilks.net.

Den enda rimliga alternativa tolkningen av skapandet av rondellhundarna är att de är ett uttryck för Vilks hat mot islam. Passusen ”…underkastelse för unkna dogmers skull…” ovan pekar i den riktningen. Vilks deltog också så sent som förra året, 2012, i en internationell konferens organiserad av Stop Islamization of Nations, en grupp med uttalat anti-muslimsk agenda.

Kanske den perfekta arenan för Lars Vilks? Här kan han få utlopp för sitt islamhat och samtidigt mätta sitt ego genom att befinna sig i händelsernas centrum.

Anders Lord