Konsten och samhället. Konsten i samhället. ”Samhällstillvänd” konst. Det är lite grann huvudspåret för den här bloggen. Och då kan det väl vara på sin plats att försöka se vilken genomslagskraft sådan konst har.
Kan konsten leda förändringar i samhället, likt Liberty, i
Eugène Delacroix klassiska målning Friheten
på barrikaderna? Eller är det istället så, att makthavarna småskrattar lite
åt konstnärens försök att rikta kritik mot något i samhället, och bara går
vidare?
Den politiska konstens villkor i vår egen tid har, likt
villkoren för all konst, förändrats radikalt. Två aspekter på denna förändring
är de material och uttrycksformer som används, samt det faktum att kvinnliga
konstnärer idag deltar och uppmärksammas i lika hög grad som manliga.
En tredje aspekt är sättet eller sätten på vilka ett
konstverk sprids och får publicitet. Genom först tidningar, sedan teve och nu –
i eskalerande fart – datorer och Internet kan konstverk och händelser inom
konstvärlden spridas över hela jorden på i princip nolltid. Om Lars Vilks, som
får kallas en politisk konstnär, hade verkat på, säg, 1700-talet är det stor
risk (eller chans, om man så vill) att hans rondellhundar inte hade nått den
muslimska publiken förrän efter konstnärens död.
Idémässigt, däremot, är politisk konst vad den alltid har
varit, ett sätt att ifrågasätta, kommentera och kritisera aktuella företeelser
i samhället. Ofta ställer den sig på de utsattas och förfördelades sida, men
den kan också vara en megafon för makten, som till exempel de offentliga
propagandamålningarna i Kina eller gamla Sovjet.
En händelse som tilldrog sig politiska konstnärers intresse under
en tioårsperiod från mitten av 60-talet var Vietnamkriget. Konflikten
engagerade inte minst nordiska konstnärer. Norrmannen Kjartan Slettemark (senare
bosatt i Stockholm) visade Vietnambilder i en monter utanför det norska
stortinget och i Sverige ställde Carl Johan De Geer ut affischer i Stockholm
med texten Svik fosterlandet, var
onationell – en uppmaning till vapenvägran.
 |
| Carl Johan De Geers kontroversiella målning från Vietnamkrigets dagar. |
Konstnären Channa Bankier skrev, på 15-årsdagen av mordet på
Olof Palme: Det är ingen tillfällighet att idéerna om nedrustning av välfärden började
smyga in och bli rumsrena i svensk politik under åren efter
mordet, och nu står vi här med fattigdomen grinande i tunnelbanan
och socialbidragen skall ner och man får faktiskt skylla sig själv för sen
Palme mördades är människan inte längre god i Sverige. Hon noterar att de
”arrogant mellaneuropeiskt lagda” menar att efter Palme-mordet har Sverige
förlorat sin naiva tro på det goda samhället, och blivit ett normalt misstroget
och elakt land, och att detta är helt i linje med ”människans sanna natur”. Nu
kan vi sucka uppgivet åt allt elände och därefter ”återgå till BingoLotto”.
Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin engagerar sig i de homosexuellas situation. Hon blev känd genom utställningen Ecce Homo 1998, där hon fotograferade homosexuella modeller i ett antal miljöer tagna från Bibelns berättelser. 2007 kom In hate we trust, en utställning som handlar om hatbrott mot homo-, bi- och transsexuella. Idén till den utställningen fick hon efter pingstpastorn Åke Greens predikan på Öland år 2003, där han bland annat sa: Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa.
Sett över lång tid kan vi konstatera att protester ger
resultat och att konsten kan vara ett bra instrument i denna strävan. Det är
protester som har tvingat makthavare att genomföra reformer, det är protester
och manifestationer som har fått människor att överge gamla ståndpunkter –
exempelvis om krig, ekonomi eller sexualitet – och tänka om. Vietnamkriget hade
troligen fortsatt längre om ingen i Västerlandet protesterat mot det. Det finns
idag en helt annan acceptans för olika sexuella preferenser, åtminstone i väst,
än vad det fanns förr.
I dagens Sverige ökar klyftorna mellan rika och fattiga och har så gjort de senaste 30 åren. Är det kanske dags för den progressive konstnären att lämna tevesoffan och ställa sig framför staffliet igen?
Anders Lord
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar