En del av sanningen

Bitar av vardagen för Mellanösterns kvinnor

Stenhuggarna, av Gustave Courbet, från 1849. Potatisätarna, av Vincent van Gogh, från 1885. Två exempel på den realism som var en av 1800-talets huvudriktningar inom måleriet. Medan tidigare måleri främst avbildat de högre stånden och samhällsklasserna visade dessa konstnärer en social medvetenhet och skildrade livsvillkoren för de mindre bemedlade.
Ungefär vid denna tid utvecklades fotografiet, som konstform och som ett sätt att dokumentera. Och det är väl en inte alltför djärv spekulation, att just kamerans utveckling kan ha dragit undan benen för de realistiska målarna. Varför lägga ner många timmars arbete framför staffliet med att måla av underklassens elände när man bara kan klicka på kamerans avtryckare och få ut en bild av den verklighet man vill visa? Och medan den målande konstnären har frihet att lägga till, ändra och ta bort, så visar kameran hela sanningen. Eller…?

Nej, det har vi lärt oss för länge sedan att den inte gör. Ökända i detta sammanhang är fotografier från 70-talet på det tjeckoslovakiska landslaget i ishockey, där storstjärnan Václav Nedomanský är bortretuscherad efter att han hoppat av till väst för att spela hockey i IUSA.
Tankar som dessa går genom mitt huvud när jag ser fotoutställningen Rawiya, hon som berättar en historia, på Malmö konsthall. Rawiya är en grupp av sex kvinnliga fotografer, alla med anknytning till Mellanöstern, som visar bilder ur vardagen – främst kvinnors vardag.

I den eländigaste av miljöer försöker, tvingas, kvinnor skapa en vardag och en framtid åt sig och sin familj. Bild från utställningen med fotografkollektivet Rawiya.

Två saker slår mig när jag ser bilderna. Den ena är hur stark människans instinkt och förmåga till att överleva, att gå vidare, faktiskt är. I ruinerna av ett sönderbombat hus, ja faktiskt under en delvis raserad byggnad, har en familj, med kvinnan i centrum, ordnat ett nytt bo till sig, hängt upp tvätt och försökt skapa en ny vardag. På ett par av de andra bilderna ser vi hur familjer bor på en kyrkogård – förmodligen har de inget annat ställe att bo. De delar sin vardag med de döda; en liten flicka poserar i en fin klänning, två pojkar spelar fotboll med en gravsten som mål.
Det andra som slår mig är att, bakom den avvisande slöjan, är dessa kvinnor lika intresserade av att ha kul och dra ut på äventyr som vilken kvinna som helst i väst. De åker motorbåt, de åker linbana, de chattar på datorn.


Bilder ur vardagen. Men, förstås, de visar inte allt. Bilden från Gazaremsan, av de glada kvinnorna i motorbåten, visar inte att båtturen var en sällsynt glimt av frihet, i en vardag där de är oerhört kringskurna, på grund av den israeliska gastkramningen, och på grund av inställningen hos sina egna ledare att kvinnor ska hålla sig i bakgrunden.
Fotoutställningen visar inte hela sanningen om hur kvinnan i Mellanöstern har det. Det skulle ingen utställning kunna göra. Men den visar en del av verkligheten, och den berör. Liksom Stenhuggarna, och Potatisätarna.

Anders Lord