Jämlikhetens olidliga fulhet

Måste det som är bra, nyttigt, rättvist och hållbart också vara trist och tråkigt?

Den så kallade ”Mao-uniformen”, den blå korta jacka som användes av miljontals kineser fram till introduktionen av den statskontrollerade kapitalismen på 80-talet, var ett uttryck för en strävan mot jämlikhet i klädedräkten. Att kalla den för Mao-uniform är förresten helt fel, klädesplagget introducerades redan strax efter att Sun Yatsen kastat ut Manchu-dynastin och grundat Republiken Kina 1911, och den bars av såväl Mao Zedong som hans ärkefiende Chiang Kaishek. Jackan är enkel, praktisk, jämlik – och ful.

Konsumbutiken - något man använder, snarare än står och beundrar.

Konsumbutiker har traditionellt varit placerade i en skokartongliknande byggnad – ful, men funktionsduglig. Och det är funktionsduglig som blir nyckelordet här, för nu är vi inne på den konststil som kallas funktionalism och som såg dagens ljus i början av 1900-talet. Funktionen skulle styra utseendet på byggnader, möbler eller vad det nu månde vara. Och udden var utan tvekan riktad mot de besuttna, bland annat representerade av prålig ornamentik. Där fanns ett politiskt medvetande hos många av de funktionalistiska arkitekterna, en vilja att förändra.

Bauhaus, en konst- och arkitekturskola i Tyskland, blev stilbildande under denna period. Grundaren Walter Gropius ritade enkla bostäder som skulle bli både funktionella och billiga att bo i. Idén bakom skolan var att överbrygga klyftan mellan ”finkultur” och konsthantverk, att sammanfoga konst (måleri, skulptur), arkitektur och design – samt, för den delen, typografi. Många av den tidens ledande konstnärer, främst inom modernismen, samlades kring Bauhaus. Skolan och dess filosofi uppskattades dock inte av alla, och efter nazisternas maktövertagande 1933 tvingades Bauhaus stänga och de ledande personerna lämnade Tyskland.

Nu tar vi ett djärvt skutt fram till början av 80-talet. Sverige. Den ”socialdemokratiske” finansministern Kjell-Olof Feldt skriver sin berömda dikt: Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit… Längre västerut har Margaret Thatcher tagit makten i Storbritannien och Ronald Reagan i USA. Den politiska pendeln har inlett den gigantiska högersväng som har pågått sedan dess.

Ordet gråsosse myntades förvisso redan tidigare än så, men känns ändå som en bild över hur den nya, fräcka, individualistiska 80-talsmänniskan såg på de människor och den ideologi som skapat folkhemmet: tråkig. Liksom Mao-uniformen. Och Konsumlådan.

Är det så enkelt att det är tråkigheten, denna jämlikhetens dystra följeslagare, som gjort att egoismens glittrande reklamjingel med dess löften om det glamorösa livet JUST FÖR DIG har fått sådan genomslagskraft hos folket?

Måste det vara så? Måste alla ”standardprodukter”, allt som passar den ”lille mannens” plånbok, vara tråkiga? Måste alla Mao-uniformer vara blå? Måste alla Konsumlådor ha samma mått och samma färg? Eller kan vi göra dem roliga? Ett nytt bostadsområde, med billiga lägenheter, en del röda, andra gröna eller gula! En del av husen höga, andra låga! Långa och smala, kvadratiska… trekantiga?

Jag tror vi behöver en ny Bauhaus - men varför inte med designers inhyrda från Apple Computer? De kan åtminstone sätta färg på både skal och innandöme.

Anders Lord