Konsten - i vems tjänst?

När konstnären Ernst Billgren sitter i en tevesoffa och berättar, inför lagom ”chockade” studiovärdinnor, att han använder varje pensel endast för att dra ett enda streck, sedan tar han en ny, vad är det ett tecken på? Vad säger det om konsten och om konstnären?

Att försöka förstå och förklara konst från sin egen tid kan vara vanskligt – men detsamma gäller egentligen att försöka tolka konst från äldre tider, om än av en annan orsak.

Med facit i hand, som det brukar heta, kan vi nu dela upp äldre konst i olika, mer eller mindre distinkta, perioder och stilar. Det problem vi då ställs inför är, att delar av all den konst som producerades under dessa olika perioder har försvunnit. För perioder långt tillbaka i historien har förmodligen det allra mesta förstörts på olika sätt, och därför vet vi inte om de bedömningar vi gör av perioden i fråga faktiskt är riktiga. När vi, å andra sidan, försöker beskriva vår egen tid tvingas vi ta hänsyn till att den inte, så att säga, är över ännu. Den ligger alltför nära för att vi ska kunna betrakta den utifrån och därmed någorlunda objektivt.

Med den kunskap vi har brukar vi dra en ganska skarp stilmässig skiljelinje mellan medeltiden och renässansen. Tidsmässigt infaller detta skifte under en lång period, med början i Italien på 1400-talet men långt senare i norra Europa. Det finns ett antal parametrar som karaktäriserar skiftet, och de handlar såväl om stil som om inställning till konst – och till konstnären.

Renässansen ser centralperspektivets genombrott – den brokiga, krokiga medeltiden avlöses av dimensionell perfektionism. Idealet blir en renhet vars ursprung man tyckte sig finna i antikens Rom och Grekland. Medeltiden försågs med en smutsighetens stämpel – något som, för att leka med ord, känns fullständigt barockt för den som någon gång gått in och upplevt den strålande magin i en gotisk katedral.

Motiven i konsten förändras gradvis. Den religiösa konsten minskar i betydelse – sakta men säkert. Och samtidigt händer något med själva konstnärsrollen. Ur det oftast anonyma kollektiv som mer eller mindre hantverksmässigt och gemensamt skapade medeltidens konstverk, träder nu den enskilde konstnären fram. Han, för det är oftast en han, börjar uppmärksammas – han blir en stjärna. Hans fokus förflyttas från att förhärliga Gud till att förhärliga sig själv.

Albrecht Dürer var en de första "stjärnorna" inom konstvärlden.

Självporträtten blir en genre. Nürnbergkonstnären Albrecht Dürer var en de första som tyckte om att måla av sitt eget ansikte. Han var också mycket upptagen med sin egen status, och noterade i korrespondens med en bekant att medan han på hemmaplan – fortfarande kvar i medeltiden – betraktades som en av många hantverkare, så sågs han som en ”gentleman” i Italien.

Renässansen, med dess strävan att återvända till ett sedan länge försvunnet ideal, är ett exempel på hur pendeln svänger fram och tillbaka genom historien. Det kan vi se exempel på även i vår egen tid – även om det som sagt är förenat med vissa bekymmer att försöka tolka och kategorisera dagens konstproduktion.

Idag har den kände konstnären helt andra möjligheter att excellera i förhärligandet av sig själv och sitt varumärke. Med moderna transportmedel kan en konstnär och dennes verk i princip visas jorden runt inom loppet av några veckor. Tevesoffor och diverse kanaler på Internet blir andra medel att låta höra tala om sig.

I en tidigare artikel på denna blogg (7 november i år) har jag diskuterat kollektivet, i form av bland annat funktionalismen, under en tidigare del av 1900-talet och dess motpol av extrem individualism som härskat de senaste decennierna. Här finns en intressant parallell till skiftet medeltid-renässans, nämligen den så kallade propagandakonsten som framför allt fanns i länder som Sovjet och Kina.

Här får konstnären och dennes ego stå tillbaka för ett annat syfte, att förhärliga staten – inte längre Gud och religionen, som på 1300-talet, men en storhet som på många sätt fyllt samma funktion. Här är vi tillbaka i den anonyma hantverkstan, där arbetslaget framställer de konstverk – ofta gigantiska posters – som visar landets ledare eller glada arbetare i ”folkets” tjänst.

Nordkorea är troligen det enda land där propagandapostern med glada funktionärer i "folkets" tjänst finns kvar.

Men om vi fnissar åt de dumma, lättlurade sovjetmedborgarna på Stalintiden, ska vi komma ihåg att propagandapostern minsann inte bara fanns där. I varje amerikansk stad och by satt under samma tid Uncle Sam med sin hatt och sitt pekande finger och texten: I Want YOU for U.S. Army.

Med dessa ord önskar jag dig ett Gott Nytt (Konst-)år 2014.

Anders Lord