Projektet Friendly och utanförskapet som privilegium
Fas tre inom Jobb- och
utvecklingsgarantin är en fruktad företeelse, en form av
slutförvaring, ofta liknad vid ett vuxendagis och ibland uppfattad
som en repressiv åtgärd, ägnad att skrämma arbetstagare till att
acceptera vilka villkor som helst på arbetsmarknaden hellre än att
hamna där, offside, på fel sida om arbetslinjen.
Kan man göra något positivt av det?
Stor samtidskonst, rentav? Med projektet Friendly gör konstnärerna
Lars Noväng och Madeleine Tunbjer ett försök.
Fas tre har framför allt kritiserats
för att samhället gett upp hoppet; de som hamnat där förväntas
inte på allvar komma tillbaka till arbetslivet. Lars Noväng väljer
att se denna uppgivenhet som något positivt. Ja, han menar att det
bästa med Fas tre är just att samhället gett upp. När samhället
inte längre har några förväntningar på individen, öppnar det i
bästa fall för individen att utgå från sig själv och formulera
sina egna förväntningar.
Huvudsyftet med Fas tre kan annars
misstänkas vara att långtidsarbetslösa inte ska tillåtas gå
hemma och känna sig lediga; de ska sysselsättas, bara inte med
riktigt, avlönat arbete. Det viktiga blir då tvånget att infinna
sig och avtjäna tiden. Lite som ett straff. Det är inte
specificerat vad sysselsättningen ska bestå av, och kritiken
handlar också mycket om just meningslösa, rentav förnedrande
arbetsuppgifter hos oseriösa Fas tre-anordnare.
Idén med Friendly är att deltagarna
själva får definiera sina egna projekt. Då blir Fas tre som ett
starta eget-bidrag, fast bättre, enligt Lars Noväng.
Den som erhåller starta eget-bidrag
får sex månader på sig att lyckas eller misslyckas. Men det är
nästan omöjligt att få en helt ny verksamhet att gå runt på så
kort tid. Inom Fas tre finns varken den tidspressen eller något krav
på lönsamhet. Här ser Lars Noväng och Madeleine Tunbjer en
möjlighet att skapa konst i verkligheten.
Människan är en social varelse, och
det faller sig naturligt att betrakta utanförskap som något
negativt. Men historiskt har en speciell kategori dragit sig undan
frivilligt; munkar och nunnor har isolerat sig i kloster för att
meditera och nå andlig upplysning i avskildhet. Även konstnärer
har ofta sökt en särställning, ett mer eller mindre frivilligt
utanförskap, som gjort det möjligt att betrakta och beskriva
samhället liksom utifrån. Kanske kan arbetslösheten i det
perspektivet ses som ett privilegium, en språngbräda till insikter
som är svåra att nå inifrån ekorrhjulet.
Allt snack om utanförskap är förstås
egentligen nonsens. Samhället består av oss alla och ingen kan
befinna sig utanför helheten. Men den politiska arbetslinjen skär
genom folklagren och framställer just lönearbetet som
inträdesbiljett till gemenskapen; pratet om utanförskap blir så en
självuppfyllande profetia.
Fungerar då Friendly som konstprojekt?
Uppenbarligen har Lars och Madeleine misslyckats med att förmedla
sina visioner fullt ut till alla deltagare. Några ser Friendly som
vilken Fas tre-anordnare som helst. Någon tycker till och med att
Friendly är sämre, då det saknas tydliga arbetsuppgifter. Modellen
ställer en annan sorts krav på deltagarna och Lars Noväng väljer
att betrakta alla som kompetenta.
Konstbegreppet är i grunden
pretentiöst. Vi kan rynka på näsan åt pretentionerna, men inte
undkomma de anspråk som motiverar konstens särställning, de
upphöjda värden som förmodas skilja såväl konst från icke-konst
som god konst från dålig konst. Idealen har formulerats och
omformulerats otaliga gånger; avståndet kan tyckas stort från
antikens estetik till samtidens konceptkonst, men vare sig konsten
skänker oss skönhetsupplevelser eller fulhetsupplevelser, förblir
målet detsamma; att belysa det mänskliga tillståndet och i
förlängningen förmå oss att betrakta oss själva och omvärlden
på nya sätt. Kanske lever Friendly upp till just detta.
David Ottvall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar