Konstens gäckande dans med verkligheten

Konstbegreppet, denna svårfångade fågel, fortsätter att hålla mig sysselsatt.

Jag har, vilket framförts på detta forum, tidigare nått fram till följande definition av vad som är konst: Om konstnären påstår att något är konst, så är det konst.

Någonstans tycker jag fortfarande att det är så, men samtidigt inser jag att denna definition – liksom förmodligen vilken annan som helst – har sina problem. Ett enkelt exempel kanske kan åskådliggöra detta:

Två grannar i ett villaområde tar hem grus, lite hönsnät och en säck cement. Så konstruerar de, på var sin sida om tomtgränsen, var sin klotformad skulptur som de ställer innanför infarten. De vattnar dem ordentligt och låter dem torka.

”Det var väl fina konstverk vi gjorde” säger den ene till sin granne när de en kväll står och betraktar sina skapelser.

”Konstverk? Det här är väl för fan inte konst!” utbrister den andre.

Jaha, där står vi, med två verk, utförda av människor – verk som inte hade funnits där om inte dessa människor hade skapat dem. Den ene ’konstnären’ tycker att han har gjort ett konstverk, den andre tycker det inte. Vem har rätt? Kan vi tvinga någon av dem att ändra sin ståndpunkt? Kan det ena klotet vara ett konstverk medan det andra, i princip identiskt, inte är det?

Här kom vi också in på en annan konstdefinition som finns där ute; konst är det som naturen inte själv har skapat, det som inte hade funnits om inte människan tagit ett initiativ och skapat det. (I samma andetag kallas ofta naturen för den störste konstnären.) Med andra ord, det som är konstgjort.

Denna definition har förstås oerhörda problem. Atombomben skapades av människan, är den då ett konstverk? Konst behöver naturligtvis inte vara vacker, inte ens positiv i någon mening, men i alla fall… Här vänder det sig i magen.

Men kanske kan vi komma runt det problemet, genom att göra en avgränsning: Det som används i vårt (dagliga) liv, det som vi skulle kunna kalla verkligheten, det är inte konst. Konst är sådant som ’bara’ finns där för att titta på, alternativt uppleva med flera av våra sinnen. Hur funkar en sådan definition, tro?

Då blir vi av med en massa saker som vi inte behöver se som konstverk – smörgåsar, toalettpapper, bilar, astmamedicin, tågbiljetter… och atombomber. De tillhör verkligheten, de är till för att användas, inte för att beundra eller ge en konstupplevelse.

Men… tänk om smörgåsen är komponerad efter alla konstens regler, med en glänsande sillbit vilande på fyra äggovaler, och en läcker vindruva tronande på en tandpetare nedstucken i en hoprullad ostskiva, allt på en bädd av fräsch sallad? Eller om toalettpapperet är dekorerat med de finaste blomstergirlanger – vilka med jämna mellanrum under rullens gång visar sig vara en flickas hårslingor? Är dessa ting då inte konst? För vi kan mycket väl tänka oss att den som desajnat smörgåsen respektive toalettpapperet har känt sig som en konstnär. Kan vi äta upp vår konst, eller torka oss där bak med den?

Och en installation, eller ett performance. Är de ’verklighet’, eller är de konst? (Det naturliga exemplet att ta fram här är väl den famösa konststuderanden Anna Odell som spelade psyksjuk och satte igång en omfattande utryckningsinsats av räddningsfordon och personal.) Konst! utropar nog väldigt många, inte minst de som själva utför installationer eller performance. Men samtidigt, och inte bara i fallet Odell, blir de till en del av verkligheten – som dock förvisso försvinner när objekten/subjekten plockas/går från platsen, i motsats till busshållplatsen, vilken antagligen finns kvar där vi lämnade den när vi kommer tillbaka nästa dag.

Den flyende niobiden, har stått kvar i mer än 2000 år.

Finns det en tidsaspekt i konstbegreppet? Men nej, det håller inte heller. Skulpturer från det antika Rom och Grekland har stått kvar mer än 2000 år. Och försvinner faktiskt installationen eller det performance som ägt rum? De finns ju kvar, förmodligen, i form av dokumentation av något slag. Och, i sammanhanget, är mandala konst? Ett mandalaverk förstörs ju i samma ögonblick som det är färdigt!

Konstbegreppen kretsar kring varandra i ständigt undanglidande manövrer. De kastar sig in i och ut ur ’verkligheten’, till synes på måfå. Vi försöker förtvivlat att hitta mönster i rörelserna.

Konst och politik. Hur hör de ihop, eller skiljer sig från varandra? Odell igen… Lars Vilks… igen… Kan jag iscensätta en politisk manifestation, happening… performance… (till skillnad från att måla en tavla där jag visar hur de rika njuter av livet medan de fattiga stängs ute) och kalla det konst? Ja, jag kan kalla det konst, men är det rimligt att göra det?

Är det i slutändan 'konstnärens' teknik eller arbetsmetod – måleri, skulptur, foto, sig själv (och andra) – som avgör om något är konst? Och i så fall, hur länge gäller ett konstbegrepp? Hundra år? Ett år? Eller bara tills nästa 'verk' når fram till sin första betraktare?

Anders Lord